S K O R P I O N S O L A R

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Publicerad 2015-06-29 19:29:16 i Graviditet,

Ja, så hur kom det sig att Hedvig kom till världen 10.08 torsdag den 11 juni? Blev jag igångsatt eller fick jag uppleva den naturliga vägen som jag så önskat? 
 
Jo, allt triggades troligtvis igång på vår andra överburenhetskontroll som gjordes måndagen då en läkare undersökte livmodertappen. Hem kom jag därifrån lite känslig, molnvärk i magen. Tänkte "Inatt kanske?" som så många gånger förr men icket. Vaknade på morgonen, Pär åkte på jobbet och jag strövade runt hemma. Gick och kissade och när jag torkade mig upptäckte jag något mycket märkligt på pappret, "HUH?!?! Det är alltså SÅHÄR slemproppen ser ut!!!!"  var inget snack om saken att slemproppen nu lämnat min kropp. Ursäkta känsliga läsare, men vet att endel gravida läser och är ni som jag så undrar ni troligen hur den såg ut och det var en slemmig rejäl strilma/klump med mest blod men också ja, slemliknande gegga i sig. YAY något händer! Efter Pärs jobb envisade vi oss ut på resturang och därefter en lättsam utflykt. 
Gick mer än jag gjort på flera veckor denna utfykt och det tror jag också är en bidragande faktor till att det hela startade av sig själv. Natten efter denna utflykt (Natten till onsdag) vaknade jag nämligen av en känsla av att lite lätt kissa ner mig. "HUH! är det NU det faktiskt händer?!" tänkte jag förväntansfullt som så många gånger förr. Gick upp för att gå på toaletten och jajjemen vattnet hade börjat sippra! Hela vägen till toaletten kände jag hur någon vätska kom ur mig. Satt mig och kissade, ställde mig upp och gick runt lite i lägenheten. Detta var vid 01.30 på natten. Efter lite vandring så sipprade det ut ännu mer, yes yes yeeees tänkte jag. Ringde förlossningen och de bad mig försöka vila så gott jag kan, skulle vätskan som kommer ut vara färgad tex som senap, så skulle jag ringa för då kan det innebära att bebisen bajsat i vattnet: inte bra. Skulle detta inte ske skulle vi få komma på kontroll vid 11 på spec-mödravården. Vila var såklart omöjligt, både för att vatten titt som tätt sipprade ut (känsla av att alltid kissa på sig en skvätt, ibland mer ibland mindre, men det skedde inte i ett svep) men även för nerverna började triggas igång rejält! 
 
Vi åkte in till specialmödravården på onsdagmorgon och skulle undersöka om det var vattnet eller inte. När jag väl låg där bräsandes i gynstolen sa den ena barnmorskan till den andra "tror du verkligen vi måste undersöka henne? Kolla bara!!!" och så började de småskratta och ba "Jo, du har vattenavgång!!" När jag väl låg där rann det fullt med vatten så en undersökning behövdes inte. Nu fick vi konstaterat vattenavgång och skulle inget starta av sig själv innan torsdag (nästa dag) så skulle jag kanske få bli igångsatt. Var tydligen många på den "kön" och därför skulle de mest akuta prioriteras först. 
 
Happ, hem åkte vi. Fick besök av syster K med barn samt mamma. Kajsa tryckte på magen och var gång kom massor med vatten ut. Konstig känsla! Där gick jag runt med en handduk i trosan som fylldes ganska snabbt haha.
Lite senare samma dag fick jag lätta lätta värkar. Inget olidlig överhuvudtaget. Kajsa åkte hem och tiden tickade. Vid 22.30 på onsdagkväll bestämde jag mig för att göra bort plugget en gång för alla, satt mig till ro, tände ljus kokade teoch just när jag skulle börja skriva kände jag att ajaj! Då var det en riktigt värk som gick till attack. Slog ner dataskärmen och dök in i duschen och bad Pär ta disken! Shit vilken spänning! Nu var det på g, det började trots allt! Lyckan var total! Fick ganska snabbt två värkar på tio minuter. Låg hemma på pilatusbollen och försökte andas så gott jag kunde samtidigt som Pär servade mig med godis, te, smoothie och annat. Ringde förlossningen och det bad oss komma in så snart vi kan för att jag skulle få antibiotika mot infektionsrisk pga vattenavgången. Att få höra att vi inte skulle bli hemskickade något mer var riktigt härligt! "Nu händer det verkligen på riktigt!" tänkte vi båda.  Packade ihop för sista gången och åkte in fulla av förväntan,

Väl på plats (01.15) blev det en CTG-kurva i vanlig ordning för att undersöka värkarna och hur bebisen mår. Jag och Pär satt själv i rummet och för er som inte vet pågår en sådan kurva kanske 30 minuter för att få en bra översikt. Bebisens hjärtljud var kring 130-150 hela tiden.... Fram till någonting händer och ljudet började sjunka..... Ner till 100, 90, 80, 70, 60, 50, 40.. Vi greps av panik och slog larm, in kom en barnmorska "Vi har inte glömt bort er :)" , vi " KOLLA! Bebisens hjärljud sjunker hastigt!?!" och när barnmorskan såg tryckte hon dubbellarm och bad mig fort som tusan kliva upp och lägga mig i sängen. "Jag visste det. Det var för bra för att vara sant. Jag kommer inte få någon bebis......" hann jag i ren panik tänka och samtidigt fyllas av ångest och maxad oro för vårt lilla liv i min mage. Innan massa läkare och barnmorskor hann komma in så höjdes tack och lov ljudet igen!!! Bebisen hade legat tokigt så något hade kommit i kläm, ingen fara utan kan bli så ibland. SOM vi andades ut. Vår lilla Hedvig <3
 
Vi fick därefter gå vidare till salen Hedvig skulle födas i. 
Shit så spännande och stort! Ett gåbord, en rispåse, andning, en spypåse (kräktes en vända där i början) samt Pärs starkt masserande händer på svanskotan och höfterna blev mina goda vänner. Var bara öppen 4 cm och allt gick enligt mig rätt långsamt fram. Varierade mellan gåbord och pilatusboll och tänkte att jag ska hålla ut en stund till innan jag suger i mig lustgasen. 
Tiden är oklar men tillslut fick jag uppleva den omtalade lustgasen och det var grymt skönt att ha något att fokusera på vid varje värk, samt bra för andningen blev per automatik bra då jag ville få i mig gasen, samt lite pirr i kroppen, yey! 
Efter yttligare lite tid fick jag epiudiral (vid 06.30 kanske) och det gjorde enligt mig inte ont eller var inte läskigt. Jag var då så inne i min egna värld, fokuserad på att hantera smärtande värkar samt på lustgasen och på att höra Pär meddela när var värk är på gång och håller på att försvinna (GRYMT skönt att ha honom där som berättade så jag kunde förbereda mig psykiskt och vara redo med gasen, samt GRYMT att ha en person där som masserar och trycker hårt som satan på svanskotan vid varje värk, Pär blev ett beroende) Nattpersonalen fick gå hem och in kom en ny barnmorska, tjej kanske mellan 25-30 år, fylld av pepp och energi och undersökte mig. Hon insåg att en hinna inte hade gått så den tog hon hål på och då fick jag yttligare vattenavgång. Efter det gick allt väldigt fort fram. Hon trodde att jag kanske skulle få föda på eftermiddagen men tidigare än så ville Hedvig titta fram. Värkarna blev allt tätare och då även allt mer smärtsamma. Jag varierade mellan att ligga i sängen och stå upp med gåbordet men vid dethär laget var det riktigt jobbigt att stå upp bredbent (som barnmorskan rekomenderade för att hjälpa bebisen). Ville för allt i världen bara lirka igen benen och gå hem. Barnmorskan gjorde undersökningar titt som tätt och jag öppnades allt mer. När klockan började närma sig 09.30 var jag öppen 9 cm och då meddelade hon att jag när som helst kommer vela trycka på lite vilket är helt okej. Jag ställde mig upp igen med gåbordet och fyfan vad jobbigt det var nu!!! Jag och Pär var själv i rummet och jag meddelade att "Nä fan nu trycker det på, aaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhoooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo" samtidigt som jag skrek "trycktrycktrycktryck!!!!" till Pär (trycka på svanskotan, ju starkare värkar ju hårdare fick han trycka och arbeta haha). Barnmorskan kom tillbaka med en undersköterska och gjorde sig redo att förlösa mig. Jag fick lägga mig i sängen och låg nu på sidan med benet i någon "benhållare" haha.
 
09.55: Krystvärkarna var här och aldrig har jag varit med om något smärtsammare. Stor skillnad från värkar till krystvärkar, just sayin. Jag ville verkligen pressa ihop benen nu då det var sådant galet stort tryck neråt. En känsla av att vela knipa igen liksom vilket förstås var fullkomligt omöjligt då benet låg i någon "benhållare" och då undersköterskan stod och höll i mitt ben så jag inte kunde ta ner det. Barnmorskan peppade och talade om hur jag skulle andas, var jag skulle placera hakan och peppade tillsammans med undersökterkan och Pär sönder mig att trycka och ta iiiiiiiiiiiii varje gång jag hade en krystvärk. Vilket dreamteam, vilket upplevelse. Alla var grymma och jag är så tacksam för all hjälp! Mitt i all ofantlig smärta bad de mig lägga mig helt på rygg. "Dumjävlar, som om det inte är nog att bara ligga här och ha såhär ont, ska jag måsta ta mig till ryggläge nu också?! Idioter!" tänkte jag vänligt..... Kände mig vilket som hur svag som helst, "Hur ska jag kunna krysta ut en bebis?! Jag som inte rört en fena på 9 månader och är svagare och tröttare än någonsin förr!!! Jag som inte sovit på 2 dygn, hur ska jag kunna?"  Började känna mig vek och svag och fick med lite gråtfärdig röst ur mig mellan krystningarna att jag inte kan. Naturligtvis sa barnmorskan att jag visst kan och efter tre krystvärkar, klockan 10.08 var vår älskade Hedvig ute!!!! Jag fattade ingenting! Jag trodde hon bara åkt ut en bit sedan in igen, så att hon poff var ute efter tre krystvärkar var chockerande och väldigt (!) lättande för mig! 4910 gram tung och 55 cm lång, vilket var den största bebis vår barnmorska förlöst vaginalt. Dock har hon inte jobbat så länge men ändå! Stor tjej! 
Lyckan var total.
Vår finaste barnmorska sa även att jag var sjukt duktig som fick ut en sådan stor tös på så kort tid och menade att det är grymt ovanligt som förstföderska, sedan något i stil med att jag är gjord att föda barn. hurra hurra hurra! tänkte jag och kände mig plötsligt som världens duktigaste!
Här är Hedvigs första gång i pappas famn
Efter allt var gjort skulle moderkakan ut vilket gick på ett tryck, därefter var det dags att sy lite stygn osv men allt detta var som en fis i rymden för mig eftersom jag äntligen hade min lilla Hedvig på mitt bröst att fokusera på. Något jag inte visste om innan detta var hur öm och känslig en skulle vara i livmodern efter förlossningen, vilket jag nu kan förbereda er gravida som läser på. Den känns som en lös stor deg som helt enkelt ömmar och när barnmorskor ska komma och massera den och ha sig kan det kännas olustigt. Detta blir dock allt mildare med dagarna och efter bara några dagar känns den inte av nästan.
 
Efter allt var helt klart fick vi in det omtalade fikat  nomnom
och därefter rullades ja och Hedvig i en rullstol in till BB, Pär fick gå han ;). På vägen möttes vi av en höggravid kvinna och oj om det kändes lyxigt att vara klar med allt just i den stunden! ☺️ 

Avslutningsvis lite bilder från våra två nätter på BB (för övrigt världens bästa personal där, alla barnmorskor, syrror och sköterskor är så maaaagiska!)
Vi fick ett eget rum! Världens dröm!!!!
Magen en dag efter förlossning, stor och degig
Packar ihop för hemfärd, ville ta med den grymma bb-sängen 😁
Jag har såååååååååå mycket att berätta om hela upplevelsen. Det är så häftigt och stort att det inte går att förstå förrän en själv är där mitt i det hela. Smärtan är galen men den är så mäktig och värdefull, för att inte tala om belöningen därefter! Något som jag kan tipsa er gravida om är att öva på andning, tänka positivt och försök se dina egna framsteg. Jag tänkte ibland att det låg fler kvinnor i salar intill som inte var lika öppen som jag eller hunnit lika långt "i sitt arbete" vilket gav mig motivation och underlättade det hela. Ett tips är också att ta med ätbara saker. Jag vet att en får där på plats men det kändes som att vi inte hade tid att hålla på beställa in saker och Pär fick för allt i världen inte lämna mig i salen för att gå och hämta. Så fruktsoppa hade jag till exempel med mig vilket gav energi, var lätt att få i sig samt släckte törsten. Slösa nu inte energi på att oroa er ifall ni kommer skita ner er, kissa ner er eller vara äckliga, för dessa saker kommer kvitta när ni väl är i förlossningssalen, ni kommer inte vara så fräscha som en utekväll en sommar, men så ska det också vara. (Sa till min barnmorska något om "shit ursäkta om jag är äcklig" och då sa hon något i stil med "men vi barnmorskor älskar vätskor och äckelsaker! Vi älskar att höra när ni är skitnödiga för då vet vi att det händer grejer och är på gång! Vi är lite sådär vet du! Så be inte om ursäkt"... Helt underbar.) Utnyttja all hjälp ni kan få, våga ta till smärtlindrig om ni så vill och be er partner, mamma eller vem än som följer med att massera och hjälpa till för det underlättar verkligen. Slutligen; Lita på att ni klarar av det, kom ihåg att det är ni som ska göra jobbet och minns mitt i den smärtsammaste stunden att det är en bra smärta! En naturlig smärta som du och din kropp kan hantera!!! ❤️

Vår älskade Hedvig idag




 

Ute i natur och myser

Publicerad 2015-06-28 20:54:26 i Graviditet,

Vakna upp i husvagn hos gammelfarmor och gammelfarfar (eller vad det nu blir, min farmor och farfar alltså) Första natten i husvagn utanför magen! Wow! 


Efter besök där åkte vi till lögdeälven lilla familjen för att grilla fiska och sova än en natt i husvagn
Hammmbööööörgare




Om

Min profilbild

Umeå, 25 år, mamma till Hedvig född 2015 i juni. Förskollärare som nu är mammaledig och bor i fjällen, Tärnaby med min familj. Älskar att vara mamma, fota, skriva, laga mat, måla, naturen, godis, skratt, familj, köra skoter, smoothie😋 Välkommen!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela