S K O R P I O N S O L A R

v 33 och en aning tyngre bara sådär

Publicerad 2015-03-31 14:50:00 i Graviditet, Trejde trimestern,

V.33 kom med stormsteg, med sig hade hen ett paket av extra tung kropp och foglossning av värre slag. Ja, lite så känns det. Lika tydlig som gränsen var efter v.12 då illamåendet plötsligt avtog, har jag nu pangboom i v.33 fått en kropp som får mig att för en sekund tveka på min starkhet och motivation inför en kommande förlossning. Jo, jag har alltid varit väldigt peppad och tänkt positivt, att det ska fan bannemig gå så jävla bra då jag ligger där och krystar. Men nu när min "lättsamma" kropp plötsligt börjar kännas tyngre, jobbigare och mer svårhanterlig så medför det ett minskat självförtroende inför den kommande utpressningen av kiddon. Jisses, jag kommer kanske ha hur ont som helst och känna mig som en vek vissen blomma som inte ens orkar bära min egen kropp den sista tiden. Men, jag ska se till att sätta tankarna på rätt plats igen! Jag ska samla kraft och finna mig i kroppens förändring, jag ska på riktigt nu vila upp mig, jag måste liksom bara inse att jag inte kan härja på som vanligt! Det har varit mycket prat men liten verkstad i det, men nu ska det bli ändring på riktigt! Detta för att kroppen allt tydligare säger ifrån nu och troligen med det sagt behöver vila inför den stora dagen. Bebisen växer sig större och att bara gå till affären kan vara nog så påfrestande och märkligt. Lite som att jag vill göra moonwalk hela vägen för att varje stöt i varje steg trycker på i magen. Detta resulterar också i att jag helst vill gå framåthukad, lite fosterställningstyle, eller bara lägga mig ner och protestera... Vore en aning pinit för Pärta som skulle bli killen som gick med tjockisen som bara slängde sig i diket och skrek... Damn det funkar inte heller.

På tal om att lägga sig ner... Något mer som blivit så frustrerande nu är att inget riktigt fungerar. Sitter jag i soffan måste jag ändra position varannan minut annars får jag ont, lägger jag mig ner gäller samma sak, sitter jag på pilatusbollen måste jag vara i ständig guppande rörelse, trästolar ger allt kraftigare träsmak, sängläget är rena träningspasset osv. Så även när jag tänker att jag ska unna mig vila och ta det lugnt, så går det inte att slappna av i långa perioder. Vaknar också rätt ofta nu varje natt, som om jag ska bli redo inför vad som komma skall. Tackar övre makter till att min sista kurs är rättså lugn. De dagar jag är ledig är det nämligen bara mysigt att ligga vaken mitt i natten och känna bebis leva rövare medan resten av världen sover☺️(Förutom alla ammande mammor där ute då☺️).
 
Mycket klagomål nu, men vem hade väntat sig att en graviditet från början till slut skulle vara en smärtfri dans på rosor, inte jag iallafall☺️ Men klaga är ändå ok! Får lära mig att skarpt gilla läget! Något fantatiskt är att vi för tusan är i v.33. HALLÅ!? För länge sedan då jag läste om graviditet, symtom, bli gravid mm så kändes det som en miljon år bort innan just jag skulle vara i .33. När någon är i v.33 ska den personen iprincip föda var min tanke. och nu, nu är jag där?! Haha guuuud jag fattar ingenting. Nu mitt i allt skrivande måste jag rusa, ska åka och kika på en bil. Kombi for the win!
Jag i min position just nuPär som smörjer in våra vandringskängor så de är redo för sommarens alla skogsäventyr 




Pepptalk i smärtans kraft

Publicerad 2015-03-29 22:22:47 i Graviditet, Trejde trimestern,

Håller på skriva en lista på vad Pär kan peppra mig med när jag ligger och har som mest ont i förlossningen. Rätt ord tror jag kan göra riktig susen för mig och att beställa några meningar såhär i förhand känns lite crazy, men tror jag kommer digga det när det väl är dags ;) :
- Påminn mig om att det är en bra smärta och inget farligt. Att andas i den. 
- Påminn mig att varje värk är ett steg närmare bebisen.
- Påminn mig att jag måste göra jobbet och kämpa för bebisens skull.
- Påminn mig att det snart är över och att det kommer bli fantastiskt att jag snart får ligga på BB och gosa med lillbebis. 

Dagens statistik: 



Blottande inlägg från det inre

Publicerad 2015-03-27 17:49:00 i Graviditet, Trejde trimestern,

Jag har alltid haft ett behov av att skriva. Skrivit dagbok sedan jag lärde mig bokstäver och i den farten har det fortsatt. Känner jag något, vill jag skriva och få ur mig det. Helhärligt. Har en låst blogg där jag endast spar inlägg som utkast, som blivit som en form av dagbok. Kollade där idag och kastades tillbaka till en tid av enorm längtan efter att få bli gravid. Tänkte nu dela med mig av ett av mina inlägg där, bara för att det var så beskrivande och ärligt, och får mig att känna enormt obeskrivlig tacksamhet till det lilla liv jag bär på just nu. 

Evig tid, evig väntan, evig önskan, evigt hopp, evig lycka. Så mycket jag försöker tänka postivt, hålla humöret uppe och bära med mig alla dessa lyckans ord. Det borde underlätta de gånger vi inte lyckas med barnaskapat kan man tycka, men det är så svårt. Det är så ledsamt och gör så ont i hjärtat, det blir så tungt de gånger alla bubblor i magen visar sig vara det tråkigaste en kvinna är med om istället för det bästa. Det är så svårt med alla tankar. "ömma bröst, risig i magen, känslosam, de beror nog på mens, men tänk om, tänk om, tänk om det Nu äntligen är min tur, om det nu faktiskt beror på det jag mest av allt önskar". Det är så himla lockande att intala sig själv att vi kanske lyckas nu, att få liten gnutta hopp, det är så himla enkelt att läsa om andra som var säker att det var mens, att fantisera om att jag en vacker dag, kanske just IDAG, är en av dom kvinnorna. En av dom som får ett plus och en av dom som en gång kommer få skriva den historian. Jag vill vara en av dom, jag vill vara där nu, jag vill att min mage ska växa, jag vill inte vara ledsen varje månad mensen kommer, jag vill inte tappa allt hopp för att försöka gräva fram det igen sen, det är så ledsamt bara. Jag försöker göra allt för att inte fantisera om att vi ska lyckas men när dagarna väl närmar sig BIM, så börjar tankarna sakta men säkert rusa. Jag smygsmakar på tanken att få ett plus på stickan, jag får hjärtklappningar och tänker att jag aldrig någonsin skulle bli så lycklig som då, jag börjar le och tänker vidare hur en så vardaglig tid i mitt liv skulle få ett sådant otroligt fint ljus i sig plötsligt, jag fantiserar om hur jag ska berätta det för alla, hur länge jag kommer kunna hålla mig, hur det kommer kännas att ha något så värdefullt i sig, jag fantiserar om hur jag ska berätta det för Pär, jag fantiserar om att köpa hem saker och att börja äta viktiga saker för gravida. När jag läser om folk som är gravida som klagar över diverse ting så blir jag så otroligt frustrerad och irriterad, var istället glada att ni har alla dessa problem, för det ni i slutändan kommer få är något som så många andra också vill ha men kanske inte lyckas med. Jag är en av dom just nu, jag vill inte vara en av dom och det som är mest skrämmande av allt är att vetskapen inte finns ifall jag för evigt kommer vara en av dom eller inte. Kan jag få barn, hur lång är denna eviga väntan, varar den för evigt, på riktigt....?
 
Jag har som sagt drömt om dagen jag ska skapa familj så länge jag kan minnas. Sa till min far (som så många redan vet) att "Så fort jag får mens ska jag skaffa barn", och det har mer eller mindre ständigt varit en längtan i mitt huvud. När jag slutade med p-piller fantiserade jag om att jag skulle bli gravid direkt, även om vi inte ens försökte. Att då få mens månad för månad var så otroligt frustrerande, då längtan växte sig allt större. Sedan när vi väl försökte var jag övertygad att det skulle gå undan som säkert så många är. Det gick vägen tredje gången gillt. Kort tid enligt många, men då jag varit p-pillerfri i ca 7 månader så aktiverades mina riktiga drömtankar om att bli gravid redan då, så för mig kändes det som en evighet och var gång mensen kom blev som en rejäl käftsmäll. Jag är idag evigt tacksam att jag kunde bli gravid då det verkligen inte är en självklarhet att det ska fungera. Jag försöker njuta varje dag av att bära detta lilla liv då jag inte vet om jag kommer få göra det fler gånger, och framförallt då jag påmins om mina tidigare tankar och längtan. Idag befinner jag mig mitt i min stora dröm, och då jag läser gamla inlägg som dessa får jag ett kraftigt rus i kroppen av tacksamhet och glädje. Det är bra att påminna sig själv om saker i livet som så fort blir vardag, för att inse hur stort, betydelsefullt och mäktigt det faktiskt är! 
 
Jag och Pär blev gravida ganska tidigt i ett förhållande kan tyckas av många, men för mig känns det så himla självklart, och det är jag övertygad att Pär också känner. Jag vill bli mamma, jag längtar efter att känna en enorm stolthet över att mitt barn klarar av att säga en mening, jag ser framemot att återuppleva världen med en liten mini-oss, åka ut på äventyr tillsammans lilla familjen, skapa egna traditioner, jag känner en enorm nyfikenhet på vem den lilla i magen kan tänkas vara och hur lilla älsklingens röst kommer låta. Detta är det största steget jag någonsin tagit i mitt liv, och jag önskar alla fick chansen att vara med om detta. 
 
Detta är alltså jag idag; med den där stora växande magen som jag förr bönade och bad om att få bära:) Vecka 32 (31+4). Jag ska se till att njuta av varje sekund från och med nu. Lyckans tider <3
 

Om

Min profilbild

Umeå, 25 år, mamma till Hedvig född 2015 i juni. Förskollärare som nu är mammaledig och bor i fjällen, Tärnaby med min familj. Älskar att vara mamma, fota, skriva, laga mat, måla, naturen, godis, skratt, familj, köra skoter, smoothie😋 Välkommen!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela