Föda barn
Alltså gud vad jag längtar till nästa gång (om det blir någon till gång, här ska en inte ta saker förgivet) som jag ska föda barn. Jag är inte gravid så tro inte det, men ibland tänker jag bara på hur häftigt det var. Sååååå galet. Hela upplevelsen, att åka in på riktigt till förlossningen för att föda, att vattnet går, att ha värkar, att inte veta hur de kommande dygnen ska se ut, att inte veta hur ont det kommer göra eller överhuvudtaget hur det kommer kännas, att inte veta hur jag kommer vara och hur jag kommer orka, att inte veta vilken barnmorska vi skulle få eller vad vi skulle tycka om denna människa, att enbart veta att den långa resan som gravid lider mot sitt slut och att jag snart kommer få se barnet mitt i ögonen, barnet som varit i ens mage i 9 månader. Jag älskade att föda barn. Jag tror jag sa typ två veckor efter förlossningen att jag kan göra det igen. Jag har aldrig varit med om en sådan jävla sjuk smärta som då, men som kvinna känner du dig så jävla stark! Du har en uppgift och ingen kan göra jobbet "åt dig".
Inför min förlossning med Hedvig var jag proppad med positiva tankar! Jag tänkte att det kommer vara smärtsamt; men det är en bra smärta! När jag fick allt intensivare värkar var det motiverande och energigivande att tänka på de andra blivande föräldrarna i rummen intill som inte var lika öppen som jag, som inte hunnit lika långt i processen. Jag lyssnade på barnmorskans råd att röra på mig även fast kroppen ville annat, stod bredbent när jag helst av allt ville knyta ihop mina ben och krystade ALLT och lite till (fastän det kändes fullt omöjligt) och bara tog iiiiiiiiii fastän det kändes som ingenting hände, 3 krystvärkar och ungen var ute. Jag var i chock när hon kom! "Va?!?!! Trodde inte ens huvudet var ute?" Jag kände liksom en ständig smärta där nere, var fullt fokuserad och kunde därför inte uppfatta att huvudet redan kommit ut osv osv. Känslan av vinst, av seger, av rikedom och evig lycka hade aldrig varit större.
Att föda barn är det mäktigaste jag någonsin gjort i mitt liv, och att jag förhoppningsvis någon gång i framtiden kommer få göra det igen känns som en seger i sig. Jag kommer inte vela ha hundra barn, men skulle med mina erfarenheter nästan kunna tänka mig att föda åtminstone fler än jag troligtvis kommer göra. Jag hade med andra ord en fantastiskt bra förlossning med Hedvig, och tror den är minst sagt svårslagen till nästa gång. Tack vare att den var så oslagbar så kan jag relatera till den och erkänna att jag skulle kunna göra det igen och igen och igen. Woooow.
Det som chockade mig mest dock i det hela var vilken skillnad det var på värkar och krystvärkar. SATAN vilken power i krystvärkarna. De första värkarna var som myggbett och krystvärkarna som att såga av sig armarna, liksom stor skillnad smärtmässigt tyckte jag 😂😅 Så de kvinnor där ute som haft krystvärkar länge, er ser jag förbannat mycket upp till. Vilka krigare! Oh lord så grymma ni är! 🙏
