S K O R P I O N S O L A R

gamla bilder, känslor

Publicerad 2016-03-10 21:21:38 i Graviditet,

det är så himla kul att jag fotat mycket. Helt klart många gånger kanske onödigt mycket, men det är verkligen guld att kunna blicka tillbaka och minnas, inte bara speciella tillfällen utan likväl vardagliga saker som en annars troligen inte kommit ihåg. Det väcker många känslor då jag blickar tillbaka. Jag minns liksom vem jag var där och då, vad jag gjorde, prioriterade och hur jag tänkte. Sedan lillan föddes förändrades så mycket. Jag var rädd att bli deprimerad pga hur mycket som skulle bli annorlunda, hur mitt impulsiva liv skulle försvinna och nervös över vad som istället skulle komma. Jag var rädd över att tappa en stor del "av mig själv" mitt i allt annat. Jag är glad att jag kan blicka tillbaka och känna känslor, känna glädje, känna något nervöst inom mig, känna mig tillbaka i vem jag var där och då, och jag är samtidigt väldigt glad över förändringen som blev efter Hedvig. Svår att sätta ord på. Dock kan jag medge att det är så lätt att hamna i en bubbla som mammaledig eller förälder till en liten en, i ett rullande hjul där allt bara flyter på, dag för dag. När barnet ska sova är jag nästan alltid hemma, och gör allmänt mycket mindre saker, eller, på ett annat vis iallafall. Vi har extremt mycket hemmakvällar pga omständigheter, bekvämlighet, trötthet, osv. När jag var "bara evelina" så var det enbart mig själv jag hade att anpassa mig efter, och ju större familjen blir så logiskt nog mer att anpassa efter också. Mer planering osv för att få ihop allt. Mer motivation tror jag också krävs för att faktiskt ta sig ur hjulet, det är "inte bara att göra" som förut. Jag blickar tillbaka och inser hur lätt allt var förr, alltså, hur jag bara flög och flängde, jag bara gjorde gjorde gjorde, det var en frihet i sig. Det var en rolig magisk tid! Men jag är otroligt glad att ha min familj, att ha min Hedvig, att ha kommit steget vidare. Jag har drömt om livet som familj och jag är där nu. Jag har alltid haft en strävan efter att kliva vidare uppför trappen och nu har jag gjort det, ska bara finna rätt strategi för att hantera och leva i denna tid på bästa möjliga sätt. Boken jag skrev om igår får mig verkligen att bli rädd för rullande dagar utan värde. Alltså, rädd för att tiden bara "ska gå". Jag har mitt liv, jag har ett liv, jag vill inte sova bort det eller ligga-å-fisa-i-soffan-till-pensionär. Mja, ni kanske tänker men herregud som du verkar göra saker hela tiden och jo jag är ganska på g som det är, men långt ifrån likadant som förr. Det är lite för att vara "jag".  Det behöver ju nu inte vara en strävan att få det som förr, såklart inte, men jag vill känna en tillfredsställelse som jag på något vis ser ett stort värde i , med inspo efter jag läst boken.

Jag är hundra procent säker på att min sambo är på precis samma plan som jag. Han var mer go go go förr, han gjorde saker varje dag, varje vaken stund, och med ett litet barn är det så lätt att onödiga rutiner tar över (rutiner är bra tror jag, men onödiga menar jag sådant som inte har ett värde egentligen, men som bara görs för det är lättast och det bara blivit så). Jag tror många småbarnsföräldrar kan känna igen sig här. En har inte all energi som en hade förr och bekvämligheten tar lätt över och det är okej. Det jag någonstans tror jag vill få fram är att jag inte vill tappa ett motiverat inspirerat liv. Jag vill utvecklas och uppleva, inte på samma plan som förr, utan nu med min familj och "det nya livet". Jag är glad över hur mina år och mitt jag utvecklas, skitkul att blicka tillbaka och se förändringen som jag tycker går "åt rätt håll" om en kan säga så. Jag gillar mina minnen och jag älskar mitt nu. Jag är också återigen väldigt glad över tiden vi har framför oss, tror den kommer göra gott för oss alla tre, min finaste familj.❤️

Här kommer tre bilder som visar på impulsiv galenskap från mitt liv som inte är lika aktuell idag ☺️jag och min kompis My valde att lifta från Umeå till Oslo en sommar. Vi hade brist på pengar men också brist på galenskap och äventyr, vi löste det bra. Modiga blonderade jäntor som inte hade vett!festival på festival. Denna festival (way out west) vann jag en biljett till för jag skrev ett rejält långt rimm. JC hade en tävling på Facebook där en skulle rimma på way out west och JC, jag som älskar att rimma trams skrev världens längsta historia om en tjej som skulle flytta till Gbg osv osv osv (jag alltså) och allt i rimm dåra. Vann inte själva tävlingen men vann en biljett ändå för jag "var så skön". Impulsivt och oplanerat åkte jag på festival! Var redan i Göteborg för att kika på ett möjligt blivande boende för min ogenomtänkta ensamma impulsiva flytt, och slängde iväg rimmet och fick svaret och insåg att "oj! Imorgon blir det alltså visst festival för mig" så jäkla rolig vecka! Fick jobb, boende och festival på en å samma v, flyt! (Bilden tog jag på Edward sharpe and the magnetic zeros som hade en asgrym konsert)detta var också en såndär rolig grej jag och My (på Oslo-bilden) gjorde. Vi bodde ihop och ville ofta göra något utöver det vanliga. Så här bjöd vi hem bekanta till oss på en fest. Alltså inte jättemånga kanske 4-5 stycken som inte kände varandra och som inte vi heller kände särskilt bra alls. Vänners vänner. Typ. Så jäkla kul grej!!!! Hade astrevligt! Ville även göra en liknande grej i Göteborg; gå fram till människor som såg intressanta/trevliga/snälla/galna ut och bjuda hem på "halv åtta hos mig", för stt ragga vänner. Jag var för feg!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Umeå, 25 år, mamma till Hedvig född 2015 i juni. Förskollärare som nu är mammaledig och bor i fjällen, Tärnaby med min familj. Älskar att vara mamma, fota, skriva, laga mat, måla, naturen, godis, skratt, familj, köra skoter, smoothie😋 Välkommen!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela