S K O R P I O N S O L A R

V.33 kom med stormsteg, med sig hade hen ett paket av extra tung kropp och foglossning av värre slag. Ja, lite så känns det. Lika tydlig som gränsen var efter v.12 då illamåendet plötsligt avtog, har jag nu pangboom i v.33 fått en kropp som får mig att för en sekund tveka på min starkhet och motivation inför en kommande förlossning. Jo, jag har alltid varit väldigt peppad och tänkt positivt, att det ska fan bannemig gå så jävla bra då jag ligger där och krystar. Men nu när min "lättsamma" kropp plötsligt börjar kännas tyngre, jobbigare och mer svårhanterlig så medför det ett minskat självförtroende inför den kommande utpressningen av kiddon. Jisses, jag kommer kanske ha hur ont som helst och känna mig som en vek vissen blomma som inte ens orkar bära min egen kropp den sista tiden. Men, jag ska se till att sätta tankarna på rätt plats igen! Jag ska samla kraft och finna mig i kroppens förändring, jag ska på riktigt nu vila upp mig, jag måste liksom bara inse att jag inte kan härja på som vanligt! Det har varit mycket prat men liten verkstad i det, men nu ska det bli ändring på riktigt! Detta för att kroppen allt tydligare säger ifrån nu och troligen med det sagt behöver vila inför den stora dagen. Bebisen växer sig större och att bara gå till affären kan vara nog så påfrestande och märkligt. Lite som att jag vill göra moonwalk hela vägen för att varje stöt i varje steg trycker på i magen. Detta resulterar också i att jag helst vill gå framåthukad, lite fosterställningstyle, eller bara lägga mig ner och protestera... Vore en aning pinit för Pärta som skulle bli killen som gick med tjockisen som bara slängde sig i diket och skrek... Damn det funkar inte heller.

På tal om att lägga sig ner... Något mer som blivit så frustrerande nu är att inget riktigt fungerar. Sitter jag i soffan måste jag ändra position varannan minut annars får jag ont, lägger jag mig ner gäller samma sak, sitter jag på pilatusbollen måste jag vara i ständig guppande rörelse, trästolar ger allt kraftigare träsmak, sängläget är rena träningspasset osv. Så även när jag tänker att jag ska unna mig vila och ta det lugnt, så går det inte att slappna av i långa perioder. Vaknar också rätt ofta nu varje natt, som om jag ska bli redo inför vad som komma skall. Tackar övre makter till att min sista kurs är rättså lugn. De dagar jag är ledig är det nämligen bara mysigt att ligga vaken mitt i natten och känna bebis leva rövare medan resten av världen sover☺️(Förutom alla ammande mammor där ute då☺️).

 

Mycket klagomål nu, men vem hade väntat sig att en graviditet från början till slut skulle vara en smärtfri dans på rosor, inte jag iallafall☺️ Men klaga är ändå ok! Får lära mig att skarpt gilla läget! Något fantatiskt är att vi för tusan är i v.33. HALLÅ!? För länge sedan då jag läste om graviditet, symtom, bli gravid mm så kändes det som en miljon år bort innan just jag skulle vara i .33. När någon är i v.33 ska den personen iprincip föda var min tanke. och nu, nu är jag där?! Haha guuuud jag fattar ingenting. Nu mitt i allt skrivande måste jag rusa, ska åka och kika på en bil. Kombi for the win!

Jag i min position just nuPär som smörjer in våra vandringskängor så de är redo för sommarens alla skogsäventyr